Bokhandeln, sent i november,

En regnig eftermiddag slinker jag in på Bokskåpet för att fundera över julklappar.

Skönt att vara i god tid tänker jag, och så är jag ändå i stan och så regnar det så infernaliskt.

Nyss var det fint och picknick – så mycket som ryms på samma dag.

Och jag rotar och väljer och funderar. Det här ska ju inte bli någon inköpslista precis och inte en julklappstipslista heller, men kanske en presentation av två böcker som låg där och var fina. Fick de följa med hem?

Det säger jag inte…

Först en bilderbok.

Björnens sång av Benjamin Chaud, Rabén&Sjögren 2012.

Den är jättestor!

Jättehög!

Jätteröd!

Med en jättestilig björn iklädd hög hatt och halsduk på omslaget!

Man blir glad med en gång.

Det är Pappa björn och Lilla björn. De bor i en mysig grotta i skogen och nu är det kväll så de har gått och lagt sig. Pappa björn sover redan, men Lilla björn ser ett bi. Och bin betyder honung, så han springer efter det. Varpå Pappa björn blir kall om magen och vaknar…

Vart tog Lilla björn vägen?

En ganska klassisk historia där det gäller att hitta Lilla björn först i skogen och sen i folkhavets Paris. Benjamin Chauds bilder är vimliga och vingliga. Allt möjligt myllrar och rör sig över sidorna. Pappa björn rusar och letar medan Lilla björn bara bryr sig om biet och rätt var det är har de hamnat på Operan! Ja, det är sant! Det är musik och festligt, men när Pappa björn börjar sjunga blir människorna rädda och springer därifrån.

Bara Lilla björn sitter kvar – hittad!

Bildernas myller är ritat med tuschpenna ovanpå den målade miljöbilden. Det ser ut att ha varit väldigt roligt! Ni vet så där som när pennan bara snurrar iväg och man vet inte innan vad man ska rita? Inte exakt, men man har ett hum och det hela är en resa redan på ritstadiet – tänk då så spännande bilden blir när den är färdig!

När jag var liten hade vi en stor tavla med svartvitt parismotiv.

Jag tyckte mycket om den och kunde titta på en i timmar. Inte vet jag om Paris ser ut så där, men det har jag visst alltid trott. För nu känner jag igen mig! Samma Paris i boken som på tavlan!

Sen en kapitelbok.

I love you, Viktoria Andersson av Maja Hjertzell, Rabén&Sjögren 2011.

Maja är ju med i BarnBoksNätet så det är extrakul då att boken var så himla bra.

Det är Linn, hon är 9 år och ganska sur.

Eller, alltså hon är jättesur. 

Kompisarna – om de nu är kompisar – är heltrista. Mamma kommer hela tiden med fåniga förslag på vad hon ska göra och vem hon ska leka. Dessutom envisas hon med att vilja ordna prinsesskalas åt Linn! Linn vill INTE ha något kalas…

Mitt i eländet har katten kommit bort, fina snälla Spiken som brukar sova i Linns säng.

Då dyker Viktoria Andersson upp med sin bokbuss!

Tänk att bli räddad av bokbussen, det måste ju vara det allra bästa.

Sen hände det en massa spännande saker. Jag kände mig precis som den sura 9-åring jag en gång var när jag läste. Inte så dumt som man kan tro… 

Fast jag hade ingen bokbuss, jag hade ett bibliotek.

Boken är också väldigt läcker. Den ser god ut med små teckningar här och var. Bilderna är dekorativa på ett sätt som ligger fint i berättelsen. De tilltalar 9-åringen i mig.

Bara en sak stör.

Det står i texten att Spiken har ett brunt öra, men det har inte bilden. Och Runas hund är en schäfer står det, men på bilden är det mera som en foxterrier.

Småsaker naturligtvis, och ingenting som på något vis kan överrösta texten.

Bara sådant som man ser när man brukar kolla in bilden…

Ja.

Det var de det.

Snart får jag gå tillbaka och bläddra igen.

Och ändå viktigare – gå till biblan! Där finns allt!

Jessika Berglund