Jaha. Så var det januari, måndag och ett nytt arbetsår tar sin början, för mig ett nytt arbetsår i min nya yrkesroll: författare. Som författare brottas jag med frågeställningar jag aldrig stött på eller haft anledning att fundera närmare över som jurist. En av de frågeställningar som jag grubblat mycket på som författare är hur jag lyckas skriva på för mig rätt nivå, en fråga som kanske skulle kunna sammanfattas i orden: "personligt, men inte privat".
Jag läste för ett par år sedan - när jag fortfarande bodde i England och var mammaledig från min tjänst som biträdande jurist på advokatbyrå - en intervju i ICA-kuriren (tror jag) med Linda Ohlsson, som tipsade författarwannabes att skriva om något som berör en själv, på djupet. Hon menade, som jag förstod det, att man själv måste vara engagerad, brinna för det man skriver om för att ha något att säga som andra vill läsa. Men för att kunna göra det måste väl det man skriver beröra en både personligt och privat? Å andra sidan lyssnade jag i somras på en hörbok med Bob Dylans memoarer, där han bland annat sade att privatlivet kan man sälja ut en gång, men aldrig få tillbaka. Visst låter det också - precis som Linda Ohlssons tips - både klokt och sant.
Kan man illustrera, rita upp frågeställningen? Om man ritar en innersta cirkel som är privat och runt den ritar en större cirkel som är personlig; har man fångat frågeställningen då? Är det så att jag som författare fritt kan skriva om det som finns i den personliga cirkeln, men att jag bör undvika att publicera det jag skriver - om jag inte har funderat igenom det oerhört noga - som hör hemma i den innersta, privata sfären? Eller kan jag - utan att skada mig själv och mina nära och kära - fritt skriva och sedan publicera även det som finns i den privata sfären? Om jag som författare - för min egen och mina närståendes skull - bör undvika att skriva om det som finns i den privata sfären; hur hittar jag i så fall rätt i balansgången mellan vad som är personligt och privat?
Är det någon som känner igen sig i de här frågeställningarna? Är de intressanta? Är de kanske tillräckligt intressanta att på sikt kanske ordna en temadag på frågorna?
undrar
Maria Aminoff,
Göteborg 2011-01-10
12 kommentarer:
Hej Maria!
Det som intresserar och berör är ju de personliga som på något vis skapar mötet mellan den som skriver och den som läser. Att lämna ut sitt privata liv är kanske inte så intressant (skådespelar använder ju sin privata erfarenhet för att kunna gestalta något allmänt på ett personligt sätt) men att dela med sig av sin egen värld är spännande och lite av en plikt tycker jag. Har man en gåva att kunna skriva, teckna eller på något annat sätt utrycka sig så bör man dela med sig.
Jag tror att man som människa behöver få ta del av varandras världar och att vi som mänsklighet växer i det. Så skriva personligt ja med det privata som verktygslåda.
Det var fint uttryck Caroline. Och sant.
Gränsen är ibland hårfin. men det måste beröra som sagt. ;)
Jag tänker att man har bara sig själv och sitt liv att ösa ur, ytterst. Nu ingår ju så mycket i det, allt man hört, sett och läst till exempel, liksom det man till äventyrs kan hitta på.
Men att det också är så att det privata är just privat. Och därmed kanske ska skyddas för andra, och kanske saknar intresse för andra. Annat än som skvaller.
Som författare kan man använda det privata men det blir giltigt först när man lyckats få loss det från sig själv?
Jag tror inte att man behöver vara rädd för att berätta om sitt eget så länge man gör det konstnärligt. Men använder man andra människors liv, och det gör man ju om familjen dras in, då måste man fråga dem. Och barn kan inte själva avgöra fullt ut vad som är okej att berätta om dem.
Temadag - jamen gärna!
Och privat verktygslåda, vilket bra utryck Caroline!
Jag tycker att integritet är viktigt. Här tror jag att man ständigt måste föra en inre dialog med sig själv. Jag tror inte på en speciell temadag utan det är en ständig pågående diskussion man måsta ha med sig själv och sin omgivning. Ytterst handlar det om självrespekt och respekt för andra.
Jag håller med Jessika om att man inte behöver vara rädd för att berätta om det som är ens eget om man gör det på ett konstnärligt sätt och i det tror jag ingår att ha integritet.
De författare jag tycker bäst om uppfattar jag som människor med ganska stor integritet och det innebär inte att man inte bjuder på sig själv, tvärtom skulle jag vilja säga.
Det "tjafs" som uppstått mellan Björn Ranelid och Peter Englund tycker jag ger många ingångar till skillnad mellan privat o personligt. En författare använder naturligtvis sina egna minnen, plågor och glädjeämnen när hon/han skriver men måste inte alls berätta om dem i detalj i tidningar och underhållningprogram. Fast somliga gör det ändå...
Jag tänker att det finns liksom två delar i det här.
Den ena handlar om hur personlig och privat man kan vara för att göra det man gör bra.
Den andra handlar om hänsyn till andra och sig själv, allt som blir skrivet och bra kan inte sen ges ut…
För att kunna skriva alls behöver jag släppa tanken på att det sen ska ges ut till en början. Jag skriver i en slags illusion av frihet där det inte finns några krav alls, vare sig på att skriva om sådant som hänt, eller på att inte göra det. Och att berättelserna får ta sina egna vägar, ibland tycks dom börja långt borta från ens egna liv och sedan närma sig, eller dom börjar nära och rör sig bort. Och ofta visar det sig sen att det var när man verkligen inte skrev om sig själv man lämnade ut sig själv som mest, men det är klart, det kanske ingen annan då vet…
Hur som helst så står man där sedan, naken och eländig, med sin ömtåliga lilla text.
Det är det allra tuffaste.
Fast visst är det rätt underhållande när det privata tjafset blir offentligt? Särskilt när det är två vuxna män och den ena heter Björn Ranelid :)
Jessika, din mening " Hur som helst så står man där sedan, naken och eländig, med sin ömtåliga lilla text " kunde vinna förstapris i en tävling om kortaste sammanfattning av författarens vedermödor. En förfärlig men sann beskrivning. Jag tror jag ska sätta den på väggen bredvid datorn.
Jag har nu skrivit av både Jessikas citat och Lenas kommentar om Jessikas citat i min citatsamling som hänger på anslagstavlan vid sidan av datorn på kontoret här hemma. Tack!
Första pris, härligt:)
Skicka en kommentar