Om man kunde jobba som läsare skulle jag vilja det.
Alltså helt utan något på förhand givet syfte, jag skulle inte kritisera eller berömma, eller försöka förbättra, inte värva fler, sälja något, tycka något, förstå mig på något. Jag skulle bara läsa för min egen skull och sedan säga det jag fick lust att säga.
Ungefär som författare, fast vänt ut och in.
Det är spännande hur vi närmar oss text. Jag tänker mig att vi har vår helt egna nyckel som kan se olika ut i olika skeden i livet. Vi kommer in genom olika dörrar, det kan vara intrigen, det kan vara landskapet, eller hur vattnet rör sig, eller, förhållandet mellan yttre rörelse och inre, det kan vara tid, år, årstid, morgon eller kvällsljus, det kan vara dolda konflikter, symboler, den knappt märkbart föraktfulla tonen i en dialog, eller hur rytmen i språket förändrades när cykelfärden nerför backen övergick från förtjusning till skräck.
Ofta kan jag peka ut det i efterhand om jag är observant. Vad det var som väckte mig. Där möttes vi först, jag och texten.
Men att peka ut det är att göra något ytterligare. Mer än att läsa.
En text går att läsa från många håll.
Och hur andras håll ser ut kan man bara delvis förstå.
Och när man skriver skriver man alltid för en underlig hop läsare som ska irra omkring i texten på oförutsägbara vägar. Det enda man vet är att dom inte går där man själv gick när man skrev.
Ändå måste man peka ut någon slags riktning, hitåt, här ska ni ta er fram.
Katja Timgren
6 kommentarer:
Det där du skriver om hur " rytmen i språket förändrades..." fick mig att tänka på en bok av Joanne Greenberg jag läste för väldigt längesen. Jag minns inte titeln, bara att det handlade om en psykolog eller kurator som i början av sin bana var entusiastisk och lade ner hela sin själ i mötet med patienterna, men allteftersom tog tröttheten över - och allt det avspeglades i språkrytmen. Jag vet inte hur Greenberg gjorde, men hon lyckades visa en persons förändring med rytm, mycket skickligt av henne och av översättaren, för jag läste boken på svenska. Den gången antar jag att jag följde samma väg som författaren, åtminstone en liten liten bit.
"En text går att läsa från många håll." Ja! Kanske är det därför jag ofta går från mina bokcirkelträffar med stor lust att genast läsa om den bok jag nyss har läst. Tack vare de andras funderingar och reaktioner har jag fått nya perspektiv på min egen läsning, och då växer boken. I efterskott, liksom. Hurra för bokcirklar!
Ja, visst är det så. Var och en har sin egen nyckel till en berättelse och till och med olika nycklar under olika perioder i livet. Med det perspektivet på läsande blir det uppenbart hur svårt det är att hitta rätt i bokfloden! Hur chansartat valet är. Vilken tur och lycka att hitta den där pärlan till roman som man slukar och vill läsa om!
/Maud
Finfin betraktelse Katja, inte tänkt så förut, men stämmer in i kören. Annars är det lustigt hur språket kan locka eller köra bort en. Har nyss slagit igen "Hjärtdjur" av Herta Müller som jag kämpat med i flera månader. Förstod kanske en tredjedel men kunde ändå inte ge upp den, då det trots allt fanns ett enormt sug i texten. Hela tiden längtade jag efter "Månenes anförvant" av Niklas Rådström som låg och väntade bredvid på nattduksbordet. Jag lyssnade på honom på bokmässan och fick ett dedicerat ex. Han verkade så lärd och historien synnerligen intressant både till innehåll och form. Så fick jag då äntligen börja läsa den - och blev grymt besviken. Språket var stendött och reste en ogenomtränglig mur framför historien som säkert är väl värd att berätta, men inte så!
Längtar tillbaka till hjärtdjuret.
Kikki
Väldigt spännande det ni är inne på om hur språk kan följa berättelsen och karaktären, eller, om det vill sig illa, gå emot.
Kom att tänka på en Novell ur Naja Marie Aidts "Babian", "Sår". Där språket blir helt avgörande för hur jag upplever karaktären och det som sker. Till en början målande men samtidigt sakligt distanserat, nästan banalt som en reseskildring. För att sedan, när ett möte med en annan människa bryter igenom huvudpersonens självbedrägliga distans ,få en helt annan direkthet, djärvhet och fart.
Jättespännande att läsa både Ditt inlägg, Katja och alla kommentarer. En del av mig funderar på en affärsidé; att matcha rätt läsare - i rätt skede i livet - med rätt bok. Kurslitteratur för livet och dess resor (inre och yttre), helt enkelt. Jag tror att vi författare och illustratörer besitter unik och viktig kunskap för att kunna upprätta sådana kurslitteraturlistor...
/Maria
Skicka en kommentar