Jag läser ett citat av Lars Gustafsson: "vill du att ditt barn ska bli kreativt, lås in det i en garderob". Ensamhet koncentrerar kreativiteten, barnet blir inte vingklippt av kritik och hämmad av jämförelser med andra. Och jag tänker att precis så är det. Stå ut med att vara ensam, stå ut med att ha långtråkigt, vänta in.
Det är lätt att glömma bort vad som föder kreativiteten. Det är lätt att ryckas med och tro att den kommer ur spännande intryck, social samvaro, att fyllas på och ha roligt. Jodå, det behövs också, men inte i det skapande skedet.
Innan jag började med Fabian och Karamellhäxan hade jag glömt bort hur viktigt det är att vänta in. Jag började otåligt på text efter text, skrev några sidor som självdog lika snabbt. Försökte tänka, samlade ihop idéer, ritade kanske någon tankekarta. Tvärnit!
Ända tills jag en dag satt på bussen och funderade på varför det inte lossnade. Hur brukar jag göra? Vänta in. Släppa alla tankar och bara låta det hända.
Och just då rullade bussen nerför Aschebergsgatan och jag noterade en ny affär. I nästa ögonblick for vi förbi universitetsparken med sina stora vackra träd. När jag kom hem började jag skriva precis där: en pojke går genom parken och möter en kvinna som plockar kastanjer, en bit därifrån ligger hennes nyöppnade affär …
6 kommentarer:
Ja, hur går det med dessa kreativa processer i en tid när människan förväntas prestera utan "ställtid" (som Bodil Jönsson skriver om) tro. Inte konstigt kanske att konst och kultur inte står så högt i kurs just nu, det verkar liksom så oproduktivt och ett slöseri med tid att sitta och åka buss bara (kanske kulturministern tycker). Man är liksom inte ute på marknaden och visar framfötterna.
/Pia
Det är ju det.
När pojken väl går i parken så kan man till sist följa med honom.
Fast stänga in ungarna i garderoben tycker jag låter väl grundligt...
Får mig att tänka på Ekelöfs dikt "Höstsejd" : Var stilla tyst och vänta...
Det är en konst att vänta in utan att bli rastlös eller vilja pressa fram något kreativt. Jag har aldrig kunnat få fram berättelser bara enstaka bilder fram tills nu. Jag har mycket illustrationsjobb och har inte tid för eget arbete... då processar det i mitt bakhuvud, bilder dyker upp i följd, en berättelse tar form och jag gör inget själv det är som en undermedveten sorteringsmaskin slagits på och jag är den som kan teckna ner berättelsen som någon slags budbärare eller som ett verktyg. Mycket märkligt och väldigt spännande!
Fin framsida på Kramellhäxan:)
Det här kanske kan bli ett svar på frågan, vad har du gjort idag då?
Jag har väntat in:)
För skrivande går ju inte att schemalägga, även om det kräver stor självdiciplin.Ibland måste det väntas in.
Och hur man än tänker så behöver man den där garderoben av och till. Kanske för att klyschan om att den som skriver iakttar världen istället för att leva i den är lite sann.
Och den där klyschan om att författaren lever i sin egen romanvärld... för mycket verklighet kan inte alltid samtidigt släppas in.
Vänta koncentrerat. Hm. Måste öva ...
Skicka en kommentar