onsdag 16 maj 2012

Fiktiva platser

Det här blir ett kort inlägg, men jag hoppas på desto fler kommentarer!
Mårdseleforsen - dramatisk.

Hur går det till egentligen när man skapar inre, fiktiva platser? För mig kan det vara så här (med betoning på kan vara, för jag vet aldrig från en gång till en annan). Nu tar jag den snart aktuella boken, "Skuggan i väggen" som exempel. Den utspelar sig någonstans i Norrlands inland, i den fiktiva byn Ljusforsen. Det verkliga Norrland är stort, och Ljusforsen finns inte. Inte "på riktigt" i alla fall. Men i mitt huvud finns Ljusforsen. Där har det vuxit fram i takt med berättelsen om Micke, hennes mamma och människorna de möter när de flyttar in i det gamla huset vid vägen där timmerbilarna dundrar förbi.



Ljusforsen består dels av pusselbitar från verkliga platser - en vägkorsning i Ammarnäs, ett stycke älv i Mårdseleforsen, en strandremsa vid en annan älv i Klabböle. Där finns en skolmatsal jag besökt under ett författarbesök, i Jönköpingstrakten tror jag det var, där finns en skolkorridor med en fönstersmyg från min egen barndom ... och så vidare.
Klabböle - lugnare vatten.
Dels består orten Ljusforsen i "Skuggan i väggen" av rent påhittade miljösnuttar som så att säga klistrar ihop de verkliga som flyttats in i berättelsen. Någonstans på vägen brukar jag känna behovet av att rita en karta. Då gör jag det. Det hjälper mig på något sätt att smälta ihop de verklighetspusselbitar som fått flytta in i fiktionen, och som därmed har förvandlats till fiktion. Jag menar - det ÄR ju inte Mårdseleforsen det handlar om.

Alltså, en aspekt är då: hur går det till?
En annan fundering är: vad händer med ens upplevelse av de verkliga platserna sedan man skrivit in dem i en berättelse?

Kommentarer på det?

/Kerstin Lundberg Hahn

5 kommentarer:

Bengt-Erik sa...

Det där är väldigt intressant! Och precis som du skriver är det för mig: jag är inte så himla intresserad av miljön varken när jag läser själv eller skriver, men jag använder pusselbitar av olika platser när jag behöver dem. Och ritar kartor.

Men det händer konstiga saker med de verkliga platserna sen. Det är i alla fall min erfarenhet. Jag vet inte riktigt vad som är vad. "Den här vägen går till Bergboda och där kan man ta sig upp för backen... Nej, det finns ju ingen backe där. Den hittade ju jag på." Ungefär så.

Jag har tänkt en del på vad som händer med minnen också när man använder dem i sitt skrivande. Och det känns ibland lite ruggigt. Vad är det man minns? Gjorde vi verkligen så, eller var det något jag kom på för historiens skull? Det där har jag flummat lite över här: http://www.blogger.com/blogger.g?blogID=1724539883587731347#editor/target=post;postID=4550907552448744096

Men jag tror definitivt på att använda egna minnen och verkliga platser i skrivandet. Minnet sätter fart och platserna bär på massor av stoff. Vad som helst kan hända!

Anonym sa...

Det här är ett ämne som förtjänar en längre diskussion!
Jag känner igen beskrivningen, att man plockar ihop platser. Hur det går till? För min del tror jag att det ibland beror på att associationerna går till en viss plats, men det kan också vara slumpmässigt. Som att jag skrev om en badplats härom dagen och just hade pratat med min syster i telefon, de har just en sådan liten badplats för två vid en insjö. Det är som att jag tar av det material som råkar flyta förbi, i verkligheten ibland och helt i minnenas värld andra gånger.

Bengt-Eriks kommentar är också spännande, vad som sker med verkliga minnen när de har använts i fiktionen. Jag tror de blir omskapade, å andra sidan sägs det att vi ständigt gör om våra minnen för att de ska passa in i bilden av oss själva i världen. Skrivandet är ju en sorts bearbetning också, av upplevelser knutna till platser. Minnen av händelser och platser sätts i andra perspektiv när man skriver.
/Maud

Kerstin LH sa...

Bengt-Erik - jag får inte din länk att funka.
För övrigt håller jag helt med om det där lite småruggiga att minnena påverkas av att man skriver om dem. Eller rent av: när man skriver om en miljö där en händelse inträffat, utan att ens skriva om händelsen, bara om miljön, och efteråt: Då befolkas plötlsigt platsen inte bara av verkliga minnen utan av fiktiva minnen.
Och hur verkliga är minnen? Det blir mer och mer sspooky ju mer man funderar. Är inte minnen också, åtminstone i viss mån, berättelser. Hallå, psykologer?
/Kerstin

inger granberg sa...

Minnen är berättelser. Det som berättas är ur den berättandes perspektiv. Någon annan som är med när minnet inträffar skulle kunna berätta på ett annat sätt. Om jag och en tvååring ser en stor fors, kanske jag beskriver den storslagna forsen medan tvååringen mer pratar om en myra vi mötte på vägen. Jag tror också att vi omedvetet kan göra om våra minnen skapa ett träd vid forsen tex även om trädet inte fanns där från början.

Anonym sa...

Minnen kan man inte lita på, eftersom man skapar dem. Min fru och jag kan vara helt säkra på att något gick till på ett visst sätt för 30-40 år sedan. Problemet är bara att vi vet att det gick till på var sitt sätt. För barn är det ofta så att man inte riktigt vet om man minns något som man var med om eller något som man har hört. Även en 60+-are som jag kan bli osäker ibland.
Jag måste ha god kännedom om miljön när jag skriver. Sesan kanske jag beskriver den magert, men miljön skapar konflikter/händelser. Personers utseende är däremot oviktigt i normalfallet - illustratören skapar detta, även åt mig, författaren.
Janne Ollars